Sommardahl

Bulletin: 2006/11/23, fri att publicera
http://prokarelia.net
toimitus@prokarelia.net

Inom den politiska retoriken strävar man till att glömma ledsamheter som rör det egna landet genom att koncentrera sig på att kritisera andra. Finland verkar i detta hänseende utgöra ett undantag genom att benhårt hålla fast vid sådant som felaktigt ådömts oss, till och med rörande krigsansvarigheten och vårt hjältemod skall alla överenskommelser hållas, även de som tillkommit under dödshot.

Uppenbarligen är det en allvarligt snedvriden hederskänsla som får Finlands statsledning att fortfarande tiga t.ex. beträffande frågan om återlämnande av Karelen tillsammans med flera andra problematiska frågor. Är detta orsaken till, att centern och socialdemokraterna kategoriskt förbjöd en debatt om kärnfrågan i Finlands säkerhetspolitik, anslutningen till Nato, inför riksdagsvalet? Eller till, att man under de senaste åren har skrotat försvarsbudgeten mer än under vinterkriget i Niukkanens budget?

Ett dylikt beslut om att tiga kan betraktas som ett grovt maktmissbruk och ett skrotande av medborgarsamhälle-tanken, den har blivit ett skämt. Rysslands nye ambassadör Alexander Rumyantsev tackade centern och socialdemokraterna för ett bra beslut. En sådan av finländarna omfattad överenskommelse-politik kan man åskådliggöra med bifogade teckningar:

http://prokarelia.net/fi/sarjis.php

Dylika skulder tynger inte de ryska representanterna. Ordföranden i det ryska underhusets EU-kommitté, Andrei Klimov, karakteriserade på tisdagen samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland som ett steg mot fullständig visumfrihet.

Klimov jämförde Schengen-avtalet med en ny berlinmur. Enligt honom råder marknadsekonomi i Ryssland samt ett flerpartisystem. Rädlan för maffian och mytiska skaror av arbetslösa anser han vara produkter av vissa journalisters och politikers fantasi. Framför allt, ryssarna utgör för övrigt inget hot.

Jämförelsen med en ny berlinmur visar på den 52-årige parlamentarikerns fenomenala förmåga, att förvandla svart till vitt. Jämförelsen är på samma nivå som Sovjetunionens djupa fredsvilja, som aldrig hotade någon. De tiotals miljoner likviderade egna medborgare och utlänningar som dödades under krigen kan säkerligen inte vara överens om dessa tankar.

En frånvaro av ett sådant hot skrev inte heller EU-kommissionen, som 2006/01/25 fördömde de totalitaristiska kommunistregimernas brott, under på. Ryssland är nu kommissionens ordförandeland, men beträffande denna fråga har inget hänt.

Beror det på denna nya “berlinmur”, att Ryssland ökade sina försvarsutgifter med över 20 miljarder dollar per år, vilket är en väldig ökning i en budget på 200 miljarder dollar?

Rysslands förre premiärminister Mihail Kasjanov utgör ett intressant undantag. Han bedömer, att tillståndet i den ryska demokratin kommer upp vid EU:s toppmöte i Helsingfors på fredag. Han ser bara ett sätt att stöda demokratin: man får inte blunda för det som sker i landet. Enligt intervjun i Helsingin Sanomat “Får man inte sälja ut principer för olja eller gas, ty det finns det som man inte kan idka handel med: t.ex. mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter”. Det kan knappast sägas tydligare.

Kasjanov konstaterade även, att “Det kan mycket väl vara, att man i Finland är av den åsikten, att Finlands ledning inte tillräckligt kraftfullt tar upp svåra frågor med Ryssland”. Det vore intressant att veta, huruvida Kasjanov här syftade på det nuvarande tillståndet i Ryssland, eller t.ex. på återlämnandefrågan av Karelen som har skavt i förhållandet mellan länderna i över 60 års tid.

Ambassadör Rumyantsev har vid en lunch på WTC Helsinki Club 2006/11/09 konstaterat bl.a. följande (källa: ambassadens hemsida): “Ett instrument som vi förväntar oss särskilt mycket av, är samarbetet med EU. Vår målsättning är, att tillsammans skapa fyra sammanhängande allmäneuropeiska regioner, avlägsna hinder mellan oss. Ryssland kan bli ett slags motor som aktiverar de Europeiska ländernas ekonomier. Ekonomin i Ryssland kan å sin sida få starka nya tillväxtimpulser, då nytt kapital, ny teknologi m.m., flödar in i landet. Vi litar på, att Finland deltar mycket aktivt i detta”.

“Vi talar mycket om principiellt förändrade förhållanden på ömse sidor om vår gemensamma gräns, nya faktorer som närmar oss varandra, fördelarna med integration och globaliseringens utmaningar. Samtidigt, under många år har den goda grannsämjan varit en gemensam rikedom. Jag är övertygad om, att goda grannrelationer innefattar stora, till en del fortfarande outnyttjade möjligheter att utveckla våra länders ekonomier och förbättra livskvaliten hos våra folk”.

Helhetstanken hos ambassadören är god och har säkert ett brett stöd. Utnyttjandet av möjligheterna mellan Finland och Ryssland och övriga Europa är på ett nybörjarstadium. Ett verkligt utnyttjande av möjligheterna begränsas av en grundläggande fråga: förtroende och bristen på detta.

Politiker i Finland och Ryssland förväntar sig förgäves, att förtroendet återskapas genom tal och försäkringar. För detta krävs konkreta förtroendeskapande åtgärder. Ett utmärkt exempel är återlämnandet av Karelen och övriga tvångsavträdda områden. Det skulle påbörja ett välförtjänt äkta förtroende sprunget ur äkta handling. Det skulle snart leda till det omfattande samarbete som ambassadören tänker sig och den visumfrihet som Klimov önskar. Då kunde även det teknologicentrum, som planerades under Gorbatshovs tid mellan S:t Petersburg och Vladivostok, förverkligas.

Statsminister Matti Vanhanen och Finlands regering är i egenskap av EU:s ordförandeland huvudansvariga för, att förhandlingarna mellan Ryssland och EU även denna vecka förblir en politisk liturgi och vackra önskemål. Frågorna måste talas igenom. Gamla frågor måste tas upp och enas om på ett rättvist sätt. Endast när ett äkta förtroende råder finns möjligheter till ett brett samarbete.

Då kommer även gamla överenskommelser i ett helt nytt ljus och Finland kan också sluta med tigandet och förvandlas till ett öppet medborgarsamhälle.

Tilläggsuppgifter:
http://prokarelia.net
toimitus@prokarelia.net

(Översättning Staffan R Sommardahl)

Bulletin 2006-11-16, fri att publicera
toimitus@prokarelia.net ProKarelia
http://prokarelia.net

Det finska miljöministeriet har aktivt utvärderat påverkan på miljön av den planerade gasledningen Sibirien-Tyskland. Miljöministeriet och Nylands miljöcentral informerar:

Utvärderingsprogrammet för den planerade gasledningen på havsbottnen från Ryssland till Tyskland har färdigställts. Programmet finns till allmänt beskådande 2006/11/27 – 2007/01/26, då medborgarna kan lämna sina synpunkter till Nylands miljöcentral.

Man kan även bekanta sig med programmet på www.nord-stream/fi och det kommer att anordnas presentationstillfällen för allmänheten 2006/12/11 – 2006/12/14 i Helsingfors, Hangö, Åbo och Kotka.

Medborgarna har härmed tillfälle att ta ställning till denna mycket centrala fråga. Förhoppningsvis utnyttjar så många som möjligt detta tillfälle.

Man väntar nu på ett motsvarande juridiskt klargörande av gasledningens effekter från justitieministeriet. Enligt internationella överenskommelser, som såväl Ryssland som Finland har ratificerat, flyttades vid fredsuppgörelsen endast östgränsen, inte äganderätten till fastigheterna. Finländarna äger således fortfarande fastigheter som befinner sig på de tvångsavträdda områdena, såsom Karelen.

Det är uppenbart, att gasledningen som går igenom Karelen och slutar i Viborg i hög grad påverkar ett flertal fastigheter ägda av finländare. Angående ersättningar för den ekonomiska påverkan, samt tillstånd för byggnation borde en bred utredning skyndsamt påbörjas.

På justitieministeriets hemsida betonas: Finlands målsättning är, att främja de mänskliga rättigheterna överallt i världen. De mänskliga rättigheterna intar en viktig roll i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik och de iakttas i denna på alla dess delområden på ett initiativrikt och konsekvent sätt.

Medborgarna har därmed utan att särskilt kräva det rätt att förvänta sig, att justitieministeriet i enlighet med sin uppgift påbörjar en juridisk utvärdering. Denna utvärdering bör inte begränsas enbart till gasledningen, utan den bör även omfatta förstörelsen i Karelen som förorsakats av oljelogistiken och dess effekter på finländares egendom.

Tilläggsuppgifter
toimitus@prokarelia.net
http://prokarelia.net

(Översättning Staffan R Sommardahl)

Vad glad jag blir över att Bodil Malmsten skriver så uppskattande om Imre Kertész och hans bok Kaddish för ett ofött barn.
Jag håller naturligtvis med om, att man inte kan ha rätt eller fel vid läsning av en text men känner det oaktat en värmande glädje vid möten med läsningar som utstrålar en fascination inför det lästa som står nära min egen.

Bulletin 2006-10-26, fri för publicering
http://prokarelia.net, ProKarelia
toimitus@prokarelia.net

Ryssland är ett annorlunda land, med ett västerländskt tänkesätt kan man inte förstå det, begreppen saknas. Det är ett land behärskat av statskorporativistiska klaner, som håller på att förflytta sig ur en ofantlig omdaning och kaos till antingen ett nytt imperium eller sammanbrott.

Landet har under de senaste 20 åren blivit illa åtgånget genom resterna från tsarväldet, en allomfattande totalitarism och en tillåtande demokrati på vägen mot en egenartad demokrati. Landet går efter kollapsen som stormakt med självkänsla, mot ett nytt imperium.

Inför en utomståendes blick är Ryssland fullt av paradoxer. Olje- och gasmiljarderna hopar sig, men dessa används inte i första hand till att bygga på sin egen industri, utbilda människor och bygga samhället. Inkomsterna används t.ex. till att köpa upp utlänska företag. Orsakerna till detta torde vara mångskiftande.

Den ryska utvecklingstraditionen har varit att ta eller köpa kunskap av andra, enorma engångssatsningar. När man är klar, används materielet, men förnyas inte. I sinom tid förfaller detta, och man ser sig om efter nästa objekt att exploatera. Vid uppköp behöver man inte skapa eller förnya, det sköter objektet på egen hand. Det är ett snabbt sätt att tillägna sig kunskap och färdiga objekt. I väst är det köpta tryggat för Rysslands överraskande vindar.

Vem kan egentligen förutsäga utvecklingen i Ryssland? Landet är fullt av motsägelsefulla utvecklingsriktningar. Gas och olja räcker till en stormaktsposition inom energiområdet. Kärnvapnen utgör fortfarande ett hot.

Landet strävar målmedvetet i någon riktning, men hur ser den ryska tanken ut egentligen? Den industriella och samhälleliga infrastrukturen faller sönder i en väldig omfattning. Folkhälsan och befolkningsökningen är bekymmersamma, landet består av ca 150 nationaliteter. Ett imperialistiskt ledarskap leder oundvikligen till väpnade konflikter.

Klanerna är de verkliga styrande. Individens välstånd är beroende av den egna klanens framgång. Tillväxt och välfärd koncentreras till ett fåtal platser och händer. Medelklassen, som driver utvecklingen i landet framåt, är smal. Korruption och mutor är landets sed. Den grå ekonomin är 40-60 %. Landets historia är krigisk och fylld av tvära förändringar.

Det är inget under, att allt fler i Finland intar en hållning av rädsla och misstänksamhet gentemot Ryssland och den största tidningen skriver, att “EU:s front höll mot Putin”. Det ömsesidiga beroendet mellan Europa och Ryssland är stort, och det fortsätter att växa i och med att världen indelas i block. Ingen klarar sig på egen hand, utan det är nödvändigt att finna hållbara former för umgänge.

EU är en staternas samarbetsorganisation. Därför leder Rysslands ‘Söndra och härska’-metod, d.v.s. bilaterala överenskommelser, in i en återvändsgränd och till en hisnande ökning av rysk imperialism. Vi lever nu på 2000-talet, när mänskliga rättigheter och humanism inte är något man har lov att se över axeln med.

President Putins nonchalanta undersökning av mordet på Anna Politkovskaja, som enbart en fråga om ändamålsenlighet, är frapperande. Likaså hans konstaterande, att Georgiens trotsiga beteende hotar att leda till blodsutgjutelse. Utifrån detta uttalande är det uppenbart, att man i Ryssland redan bestämt sig för att anfalla Georgien.

Ryssland är ordförande i Europarådet. Det är uppskakande, att ett ordförandeland för världsdelens viktigaste organisation för upprätthållande av fred och mänskliga rättigheter, anfaller för att mörda en lilliputt-granne, i avsikt att ge en allvarlig varning till övriga grannländer. Kanske upprepas i Georgien först skotten i Mainila, som mot finländarna, eller sprängningarna av flerfamiljshus, som mot tjetjenerna.

Det finns inget behov av att spekulera i, om det i högre grad är Europa som behöver Ryssland eller Ryssland Europa. Utgångspunkten bör vara att skapa förtroende, ett mångsidigt och genomskinligt samarbete samt mänskliga rättigheter och välstånd för områdets alla medborgare. Europa sjunker själv ner i ett moraliskt förfall, om man av handelsskäl godtar och därigenom förenar sig med Rysslands kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Ryssland har ratificerat de internationella mänskliga rättigheterna och den Europeiska människorättskonventionen och är dessutom ordförandeland i Europarådet. Ryssland har upptagits som medlem bland G8-länderna. Ryssland samarbetar med NATO. Ryssland strävar kanske efter att bli medlem av WTO. Ryssland har därför en fullständig förpliktelse atttillämpa gemensamt överenskomna principer.

Europa bär ett betydande ansvar för detta genom sitt föredöme och sina signaler. Enligt uppgifter från EU-mötet i Lahtis, har president Halonen under en bilfärd och statsminister Vanhanen vid middagsbordet pratat med president Putin om dessa saker. Det är livsviktigt, att Europa är enigt i frågan.

Nu krävs fortlöpande, långsiktigt win-win – baserat skapande av samarbete. Eftersom det sammanhållande kittet i allt samarbete är förtroende, måste man till att börja med från båda sidor vidta förtroendeskapande åtgärder. Den största förtroendeskapande åtgärden är, att tillsammans med Ryssland föra framåt Europarådets beslut 2006-01-25 om ett klarläggande av brott begågna av de totalitaristiska kommunistregimerna.

Det är en illusion och man lurar sig själv om man föreställer sig, att gamla spöken och hinder skulle kunna avlägsnas genom att glömma. Det är inte mänskligt möjligt. Den kraftigaste åtgärd från Rysslands sida som visar förtroende föds ur ett öppet erkännande av landets historia samt ett återställande av de oförrätter man åsamkat.

ProKarelia anser fortfarande, att den bästa knuff framåt fås genom att återlämna Karelen och övriga tvångsöverlåtna områden. Det skulle innebära ett uppsving för S:t Petersburg, Östersjösamarbetet samt integrationsutvecklingen mellan Europa och Ryssland. Det är nyckeln till att skapa förtroende och enn positiv win-win-utveckling.

Beträffande återlämnandet av landområden är det endast en fråga om en förändring av viljan.Man beskriver förhållandet mellan Finland och Ryssland som korrekt, rentav gott trots all misstänksamhet. Utifrån denna grund är det inte oöverstigligt, att finna de bästa lösningarna. Samtidigt skapar de en stabil grund för lösandet av andra kriser såsom problemen med Tjetjenien, Georgien och de Baltiska staterna.

Varför skulle Europa och Ryssland kämpa mot varandra, när man efter att ha skapat förtroende kan samarbeta allt tätare på livets olika områden!

Tilläggsuppgifter:
ProKarelia
Veikko Saksi
toimitus@prokarelia.net
http://prokarelia.net

(Översättning Staffan R Sommardahl)

Kan inte annat än sympatisera med Henrik Alexandersson som i dag skriver under rubriken ‘Lite ryggrad, tack!’ om hur regeringen borde agera efter skandalen med de två asylsökande egyptierna som sändes till tortyr och skenrättegångar Egypten.

Hands Across the Mideast Support Alliance (HAMSA) rapporterar om en 22-årig egyptisk student som, p.g.a. vad han skrivit på sin blogg, blivit avstängd från universitetet Al Azhar samt fängslad av polis och åtalad den 6. november för sina fortsatta uttalanden till förmån för kvinnors rättigheter, religionsfrihet samt akademisk frihet.

Gör din röst hörd här.

New York Sun publicerade den 24. oktober ett strategiskt förslag till kompromiss, angående den militära närvaron i Irak, av Daniel Pipes.

Burma är en av världens mest repressiva samhällen där militärjuntan fr.o.m. 9. november förbjudit fri press, politisk opposition m.m., och där avrättningar av oliktänkande likväl som etniska och religiösa minoriteter förekommer. Bland de ca 1200 politiska fångarna återfinns nobelpristagarinnan Daw Aung San Suu Kyi liksom tre tuderande aktivister fängslade för att ha uttalat sig till förmån för FN:s säkerhetsråds aktioner mot Burma.

Ta ställning genom att skriva under UN WATCH:s upprop här.

Jag kommer här på bloggen, att med ojämna mellanrum publicera översättningar av meddelanden och artiklar av bl.a. ProKarelia och andra artiklar som rör rättvisa, frihet och självbestämmande och kan tänkas ha ett allmänintresse.

Bulletin: 2006-11-03, fri för publicering
http://prokarelia.net
toimitus@prokarelia.net

Ett öppet överförande av ansvaret till Risto Ryti-samfundet och de politiska beslutsfattarna.
De s.k. krigsansvarighetsdomarna måste äntligen upphävas.

http://prokarelia.net/sota/ryti.jpg

Diskussionen särskilt inom de akademiska och politiska kretsarna i Finland angående de som krigsansvariga dömda finska statsmännens domar och vidare öden har under en förbryllande enighet undvikit att behandla den mest centrala frågan – upphävandet av domarna. Vad gagnar det, att dryfta några detaljer vid sidan om problemets kärnpunkt, om man över huvud taget inte vågar beröra den viktigaste frågan?

http://prokarelia.net/sota/linkomies.jpg

Det storslagna krigsansvarighetsseminariet i november 2005 var i denna mening ett praktexempel på hur man teg angående kärnfrågan. Endast förre ambassadören Juri Derjabin vågade beröra ett upphävande av domarna. Samtliga talare efter honom ur det främsta ledet av finländska historiker undvek på alla sätt att vidröra ämnet. Åhörare som eventuellt skulle ha ställt frågor om upphävandet hade för säkerhets skull förvisats från huvudsalen.

Det är intressant att se, huruvida attitydförändringen på senare tid i det finska klimatet påverkar saken. Media och medborgarna kritiserar de ryska aktioner som upplevs motverka mänskliga rättigheter och humanitet. Vissa politiker har också vågat ta tag i frågan. Utomlands har kritiken märkbart ökat mot de ryska aktionerna. Det finns fog för kritik.

I Finland börjar man i huvudsak vara enig om, att Finland inte startade kriget, vi stred för vår självständighet och vår frihet och förde ett separat krig. Trots det är Finland enligt fredsöverenskommelsen i Paris ansvarig för kriget. Det officiella Finland har inte under några skeden på ett konkret sätt befäst att man var oskyldig. Man har emellanåt försiktigt talat om detta, men frågan har lämnats på en förhärligande nivå.

President Risto Ryti, liksom de övriga som krigsansvariga dömda, dömdes till hårda fängelsestraff. Dessa män, som hade räddat Finlands självständighet och frihet. Utan deras orubbliga verksamhet skulle finnarna skickats med kärror eller till fots till Sibirien. Finlands belöning för denna verksamhet var frihetsstraff och en 60 år lång skuld.

Samtidigt skuldbelades hela Finland, eftersom finländarna i enlighet med grundlagen i demokratisk ordning hade valt de män som dömdes som krigsansvariga och vårt demokratiska system hade godkänt sina företrädares göranden. Risto Ryti dömdes alltså för verksamhet utövad i enlighet med den finska grundlagen och presidentens högtidliga ed, och flertalet av de anklagade för sin ministered och fosterländska övertygelse.

Till råga på allt stiftade den demokratiskt valda finska riksdagen den mot grundlagen stridande s.k. krigsansvarighetslagen, enligt vilken domarna föll vid finska domstolar och verkställdes genom finska myndigheter. Det inträffade innebar synnerligen grova rättskränkningar och berövanden av mänskliga rättigheter.

Att lämna domarna i kraft motiveras med, att de dömda inte förlorade sin heder, “de förlorade ju ingenting”. Ett mer förvridet tänkande och besynnerligare vittnesmål kan knappast tänkas. Då man tvingas till ett språng från att vara en respekterad president som visat prov på unika uppoffringar till tukthusfånge, är den mänskliga förlusten oerhörd. Om ingen av den politiska eller vetenskapliga elitens företrädare förstår det, bör han själv pröva på detta. I ett fängelse existerar ingen frihet, jämlikhet eller fullständiga mänskliga rättigheter.

Varför gör de politiska beslutsfattarna ingenting? Den enda förklaringen har hittills var den gränslösa rädslan för reaktionerna från Ryssland. Kanske börjar denna rädsla så småningom lätta, när man upptäcker, att ett allt större antal människor och beslutsfattare i de s.k. västländerna inte längre godtar att se mellan fingrarna med Stalins skräckregemente under Sovjet-tiden eller alla åtgärder av det nuvarande Ryssland.

Den politiska ledningens plikt är, att främja landet och dess medborgare. Detta skall naturligtvis ske under iakttagande av god sed och överenskomna regler. De överenskomna reglerna har fått ett betydelsefullt tillskott: Europarådets beslut att fördöma brott begågna av de totalitaristiska kommunistdiktaturerna. Rådets beslut förpliktigar även Finlands beslutsfattare att föra fanan vidare.

Statsledningens och de högsta rättsvårdande myndigheternas plikt är att finna en laglig form för ett upphävande av de på felaktiga grunder som krigsansvariga krigstida ledare dömdas domar och på ett äkta sätt återge dem deras heder och ordna med ersättning för uppkomna brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det är särskilt viktigt, att informera internationellt om dessa domars upphävande. Först då visar Finland den övriga världen, att vi inte var skyldiga till krigen, utan offer och att rättvisa förverkligas även hos oss, om än långsamt.

När Finland slutat anklaga sig självt, är det aktuellt med en granskning av artiklarna i fredsöverenskommelsen i Paris. Finland måste upphöra med sin servilitet, utdelandet av någon form av mutor som t.ex. närområdesersättningar samt tigandet.

För medborgarorganisationernas del bär Risto Ryti-samfundet huvudansvaret för att driva frågan om upphävandet av de krigsansvarigas domar framåt. En utomstående kan inte utan ansenlig förvåning följa, hur det är möjligt, att å ena sidan säga sig djupt hedra Rytis minne, men samtidigt som belöning för hans livsverk överlämna fängelsedomens skuld och därigenom hela folkets skuld.

Till annalerna i hemlandet eller utomlands fogas inte vackra tal om mod och ära. I historieböckerna och de juridiska dokumenten kvarstår endast de långa fängelsestraffen. Varför existerar detta hedervärda sällskap, om det inte faktiskt vill rentvå ryktet av föremålet för dess respekt, utan försöker strö rosor på den karga fängelseverkligheten?

Risto Ryti, och samtliga som krigsansvariga dömda, förtjänar genom sitt arbete hela Finlands och världens äkta respekt och ett fullständigt avlägsnande av skuld.

toimitus@prokarelia.net
http://prokarelia.net
Tilläggsuppgifter: Veikko Saksi

(Översättning Staffan R Sommardahl)

I dag firas Gustav Adolfsdagen, Gusrav II Adolfs dödsdag, med bl.a. Gustav Adolfsbakelser i Göteborg och Uppsala.
Bland finlandssvenskar firas den 6. november sedan 1908 som en nationell fest Svenska Dagen.