Man kan med fog fråga sig om svensk politisk borgerlighet endast är tänkt att vara ett slags kryptosocialism. Det är ledsamt och beklämmande att se, hur de tankebanor och därav följande handlingsmönster som präglat det svenska samhället och dess maktutövare under decennier av socialdemokratiskt maktinnehav inte ifrågasätts i någon nämnvärd grad av nuvarande regering. Är den svenska formen av socialdemokrati det enda möjliga politiska alternativet för en svensk regering oavsett den, som det verkar, enbart kosmetiska skillnaden vad gäller partitillhörighet?
Att det skulle bli ett sisyfosarbete att regera ett land där hela samhällsapparaten i form av myndigheter, institutioner, media, kultursektor, skola, läromedelproduktion, styrning av högre undervisning, föreningsliv m.m. är så starkt präglade av en socialistisk samhällssyn, som dessa även ofta oförblommerat ger uttryck för i samhällsdebatten och genom rena propagandaprojekt, var naturligtvis att vänta.
Det alternativa tänkandet manifesterat i alternativa lösningar som en majoritet av oss röstande trodde fanns inom den borgerliga alliansens led har inte bara till stor del lyst med sin frånvaro. Den har till stor, kanske alltför stor, del förbytts i sin motsats.
Vi har även all anledning att vara överraskade över den iögonenfallande och förvånande amatörism som genomsyrar inte minst mediahanteringen från regeringens sida. Med tanke på motståndets omfång och natur, vilket inte kan ha varit en överraskning för personer som likt Fredrik Reinfeldt har vistats i politikens hetluft så länge, är det oförlåtligt att inte tillgodogöra sig den kompetens som finns på området såväl inom som utom rikets gränser.
Vi har fått se prov på ett ansenligt antal uttalanden som hyllar delar av det socialdemokratiska samhällsbygget som vi upplevde som föråldrade och begränsande och som vi ville ersätta med en strävan mot ett mål som innebär ett i högre grad tillåtande och dynamiskt ledarskap för samhället vad gäller etableringar av små och stora företag, avpolitisering av myndigheter och lärosäten, begränsning av fackets maktposition, en i verklig mening fri media, objektiva läromedel, bantning av dessa horder av kulturarbetare som lever på skattemedel m.m.
En finansminister som hyllar de socialdemokratiska idealen, en arbetsmarknadsminister som vill utse Årets arbetare enligt välkänt kommunistiskt öststatsmönster och som ställer sig på det Go home-skanderande fackets sida under förevändningen om att det är ett försvar för den Svenska modellen, en regering som nedprioriterar skattesänkningar och uppmanar kommunerna att inte sänka skatten för att det skulle kunna “hota välfärden”, en regering vars utnämningsrutiner hittills inte visat iakttagbara skillnader mot den förras, en kulturminister som lägger sig i och vill begränsa tv-sändningar från utlandet riktade mot Sverige är exempel som bär Alliansens signatur.
En stor del av dem som lade sina röster på Alliansen kände en besvikelse över stagnationen och oförmågan hos det socialdemokratiska maktinnehavet som trots längden på detta inte längre kunde leverera de den framtidstro man upplevde att Sverige behöver. Den finns förvisso i verklighetens Sverige och man förväntar sig att parlamentarismen med sina av folket valda representanter skall kunna kanalisera och synliggöra även denna.
Skall dessa väljare än en gång på relativt kort tid få anledning att bli besvikna så är det inte givet att de enligt traditionell svensk politisk logik åter vänder sig till socialdemokratin.
Tiderna förändras och den som är någorlunda bevandrad i historia och samhällsvetenskap kan med lätthet förutspå ett antal alternativa scenarion.
