Sommardahl

Med anledning av Chiles förre diktator general Augusto Pinochets frånfälle, några kommentarer från ett National Rewiev Online (NRO)- symposium med Anthony Daniels, Roger W. Fontaine, Thor Halvorssen, Mario Loyola, Ion Mihai Pacepa och Otto J. Reich.

En fråga jag ställer mig är varför inga representanter för någon företagarorganisation ställer upp på Wild’n Fresh:s och Sofia Appelgrens sida då hon utsätts för dessa avskyvärda åtgärder och aktioner från Hotell- och Restaurangfacket med blockad och vakter som står utanför och försöker förmå kunder att välja en annan restaurang bl.a.
I dag begär HRF även sympatiåtgärder från Transport, Handels, Kommunal och Livs mot Wild’n Fresh.
Är allt detta klokt?
Råder det konsensus i detta land om att det är facket som styr och andra må huka sig?
Det är dags att ta kampen mot facket och dess makt som, om den inte vore så förödande för så många anständiga individer och i förlängningen ett hot mot ett fritt samhälle, enbart är patetisk.

Stöd på alla upptänkliga vis Sofia Appelgren och hennes personal på Wild’n Fresh Salladsbar & Delikatesser i Göteborg för deras rätt att vägra teckna kollektivavtal med Hotell- och Restaurangfacket, t.ex. genom att gå dit och äta lunch eller fika!!
Låt er inte skrämmas av tomtarna från facket som vimlar utanför efter att facket har satt Wild’n Fresh i blockad.

Eva Hamilton, VD för Sveriges Television, säger till TT, att “Vi skulle tydligare ha slagit fast att Kuba är en diktatur”. Detta med anledning av den kritikstorm som helt berättigat uppstått med bl.a. ett dussintal anmälningar till Granskningsnämnden för radio och TV i samband med SVT:s temakväll om diktaturen Kuba och diktatorn Fidel Castro.
Det är svårt att se, att det skulle göra saken mindre pinsam och ovärdig om SVT inför en helkväll av okritiska hyllningar skulle ha informerat om att hyllningarna gällde en diktator och en diktatur.

Ett tips: Timbro Podcast, som sänder en serie bra historier berättade av intressanta profiler varje tisdag och fredag under perioden 5. december 2006 till 11. januari 2007.

The Middle East Media Research Institute (MEMRI) har öppnat en blogg,The Memri Blog.

USA:s FN-ambassadör John Bolton avgår.
Han var för kraftfull och kontroversiell för att USA-vänstern skulle kunna tolerera honom.
Synd.

Jag slår upp dagens tidning och läser i en nyhetsartikel signerad Björn Ewenfeldt/TT att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycker att det vore “jätteskoj” med ett nytt operahus i Stockholm.
Vidare har hon i polemik mot EU-kommissionen hävdat det svenska presstödet “som ett viktigt instrument för att upprätthålla mångfalden”.
Björn Ewenfeldt/TT karakteriserar dessutom hennes försvar i Bryssel härförleden för det svenska förbudet mot TV-reklam riktad mot barn: “med ord som mycket väl kunde kommit ur föregångaren Marita Ulvskogs mun”.

Kommentarer är egentligen överflödiga men, om en svensk s.k. borgerlig ministers uttalanden lika väl skulle kunna härröra sig från vänstersocialdemokraten Marita “Det kändes som en statskupp” Ulvskogs vokabulär har vi anledning att begrunda de ideologiska grundvalarna för Alliansens och det nya arbetarpartiets politik.

Det låter inte som om hon satt på ett borgerligt mandat.
Eftersom kulturpolitiska målsättningar var sorgligt frånvarande i förvalsdebatten från Alliansens sida så kan inte heller uttalanden som dessa försvaras med att vara ett fullföljande av den politik man gav uttryck för i valmanifestet och därmed fått väljarnas mandat att genomföra.

Man kan med fog fråga sig om svensk politisk borgerlighet endast är tänkt att vara ett slags kryptosocialism. Det är ledsamt och beklämmande att se, hur de tankebanor och därav följande handlingsmönster som präglat det svenska samhället och dess maktutövare under decennier av socialdemokratiskt maktinnehav inte ifrågasätts i någon nämnvärd grad av nuvarande regering. Är den svenska formen av socialdemokrati det enda möjliga politiska alternativet för en svensk regering oavsett den, som det verkar, enbart kosmetiska skillnaden vad gäller partitillhörighet?

Att det skulle bli ett sisyfosarbete att regera ett land där hela samhällsapparaten i form av myndigheter, institutioner, media, kultursektor, skola, läromedelproduktion, styrning av högre undervisning, föreningsliv m.m. är så starkt präglade av en socialistisk samhällssyn, som dessa även ofta oförblommerat ger uttryck för i samhällsdebatten och genom rena propagandaprojekt, var naturligtvis att vänta.

Det alternativa tänkandet manifesterat i alternativa lösningar som en majoritet av oss röstande trodde fanns inom den borgerliga alliansens led har inte bara till stor del lyst med sin frånvaro. Den har till stor, kanske alltför stor, del förbytts i sin motsats.

Vi har även all anledning att vara överraskade över den iögonenfallande och förvånande amatörism som genomsyrar inte minst mediahanteringen från regeringens sida. Med tanke på motståndets omfång och natur, vilket inte kan ha varit en överraskning för personer som likt Fredrik Reinfeldt har vistats i politikens hetluft så länge, är det oförlåtligt att inte tillgodogöra sig den kompetens som finns på området såväl inom som utom rikets gränser.

Vi har fått se prov på ett ansenligt antal uttalanden som hyllar delar av det socialdemokratiska samhällsbygget som vi upplevde som föråldrade och begränsande och som vi ville ersätta med en strävan mot ett mål som innebär ett i högre grad tillåtande och dynamiskt ledarskap för samhället vad gäller etableringar av små och stora företag, avpolitisering av myndigheter och lärosäten, begränsning av fackets maktposition, en i verklig mening fri media, objektiva läromedel, bantning av dessa horder av kulturarbetare som lever på skattemedel m.m.

En finansminister som hyllar de socialdemokratiska idealen, en arbetsmarknadsminister som vill utse Årets arbetare enligt välkänt kommunistiskt öststatsmönster och som ställer sig på det Go home-skanderande fackets sida under förevändningen om att det är ett försvar för den Svenska modellen, en regering som nedprioriterar skattesänkningar och uppmanar kommunerna att inte sänka skatten för att det skulle kunna “hota välfärden”, en regering vars utnämningsrutiner hittills inte visat iakttagbara skillnader mot den förras, en kulturminister som lägger sig i och vill begränsa tv-sändningar från utlandet riktade mot Sverige är exempel som bär Alliansens signatur.

En stor del av dem som lade sina röster på Alliansen kände en besvikelse över stagnationen och oförmågan hos det socialdemokratiska maktinnehavet som trots längden på detta inte längre kunde leverera de den framtidstro man upplevde att Sverige behöver. Den finns förvisso i verklighetens Sverige och man förväntar sig att parlamentarismen med sina av folket valda representanter skall kunna kanalisera och synliggöra även denna.

Skall dessa väljare än en gång på relativt kort tid få anledning att bli besvikna så är det inte givet att de enligt traditionell svensk politisk logik åter vänder sig till socialdemokratin.
Tiderna förändras och den som är någorlunda bevandrad i historia och samhällsvetenskap kan med lätthet förutspå ett antal alternativa scenarion.

“För att han med sitt täta och ifrågasättande berättande ständigt ger nya insikter i komplexa strukturer i det svenska samhället”.
Så motiverar juryn valet att ge Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare till Maciej Zaremba.
Genom artikelserierna i Dagens Nyheter, “Den polske rörmokaren” och “Rättvisan och dårarna”, har han visat sig värdig denna utmärkelse.
Ett bra val!