Sommardahl

2007-10-24
http://prokarelia.net
toimitus@prokarelia.net

Har Japan framfört ett förslag till kompromiss?

Den ryska Newsru.com återger 2007-10-24 på nyhetsplats ett rykte, enligt vilket Japan under Rysslands utrikesminister Sergej Lavrovs besök skulle ha framfört ett kompromissförslag i frågan om Kurilerna. Ryktet har varken bekräftats eller dementerats från officiellt håll.

Frågan om Kurilerna har man försökt lösa redan under Nikita Chrusjtjovs tid. Några axplock ur ProKarelias Kurilerna-artiklar klargör de olika skeden som rör denna fråga.

I frågan om Kurilerna har man vacklat hit och dit

Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har talat om det ofrånkomliga i att underteckna ett fredsavtal med Japan och uppnå vänskapliga relationer med sina grannar (Delfi 2004-11-14). Enligt Moscow News (2004-11-16) har Lavrov 2004-11-14 lovat återlämna två av Kurilerna i enlighet med ett löfte givet under Chrusjtjovs tid.

Enligt UPI (2004-11-17) vägrar emellertid Japan att godkänna president Putins förslag att endast två öar återlämnas. – Fredsavtalet kan inte undertecknas, förrän det är klargjort vem de fyra öarna tillhör. President Putin har tillsvidare bekräftat att han håller fast vid överenskommelsen från 1956 mellan Sovjetunionen och Japan, enligt vilken ögruppen Habomai och ön Shikota återlämnas efter att fredsavtalet är undertecknat.

Enligt den ryska televisionens kanal 1 (2004-11-21) har Ryssland och Japan kommit överens om ett återlämnande av Kurilerna. I samband med att fred slutes mellan Ryssland och Japan återlämnar Ryssland till att börja med ögruppen Habomai och ön Shikota. I fortsättningen “agerar vi i enlighet med det sunda förnuftet”. I förhandlingarna har man erkänt, att öarna ursprungligen har tillhört Japan.

Russian Reform Monitor Nr 1326 publicerade redan 2005-11-21 nyheten om mötet mellan Rysslands president Putin och Japans premiärminister Junichiro Koizumi med att anta, att det nära handelssamarbetet mellan Ryssland och Japan kunde hjälpa till att lösa tvisten om de fyra Kurilerna. Statscheferna diskuterade den omtvistade frågan vid mötet i Tokyo.

Senare betonade Kozumi sin utfästelse om ett fördjupat handelssamarbete med Ryssland som ett medel att “öka det ömsesidiga förtroendet så att vi i framtiden kan underteckna ett fredsavtal”.

Putin, som inför sin resa till Japan varnade, att han inte skulle diskutera frågan om öarna, sade, att frånvaron av ett fredsavtal “skadar utvecklingen av handelsrelationerna”, men betonade, att Ryssland skulle göra “vad som än är möjligt för att lösa detta problem”. Enligt uppgift från utomstående källor har man återigen tillsatt nya expertgrupper i båda länderna.

Dessa citat visar, att man har vacklat hit och dit i frågan utan att finna en slutgiltig lösning. Ryssland stora oljeinkomster har uppenbarligen inverkat återhållsamt på en lösning, eftersom Japans investeringar i Sibirien inte längre är lika nödvändiga som tidigare. Den växande känslan av att vara en stormakt samt den starkt ökande nationalismen har inte främjat tillkomsten av ett avtal. Utöver Japan har bl.a. Shell erfarit svåra bakslag p.g.a. ryssarna på Sachalin.

Sachalins och Kurilernas långa historia

Sachalins (jap. Karafuto) kända historia börjar år 1 eKr. En forntida kinesisk geografibok nämner, att Japans nordligaste gräns var floden Amur. År 1644 lät centralförvaltningen i Tokyo göra en karta över landet, som innefattade hela Sachalin, Kurilerna och halvön Kamchatka.

Det första ryska anfallet mot Sachalin har antecknats till år 1806. Historiska fakta i denna artikel baseras huvudsakligen på uppgifter i Secret of Sakhalin Island (Karafuto).

1945-08-08 sade Sovjetunionen upp nonaggressionspakten och startade krig mot Japan. Röda armén överskred gränsen mellan länderna på den delade ön Sachalin och avancerade ca 100 km, men kom inte till Kurilerna över huvud taget. 1945 godkände Japan Potsdamdeklarationen och kriget var över.

Sovjetunionen befarade, att vapenstilleståndsgränsen skulle bli permanent och fortsatte bombningarna som dödade tusentals människor och sänkte bl.a. tre båtar med flyktingar med 1700 människor. Ryssarnas anfall upphörde 1945-08-22. Därefter fördes ca 600 000 japaner till arbetsläger i Sibirien.

År 1951 hölls en konferens i San Fransisco, där målsättningen var, att bestämma den slutgiltiga gränsen. Sovjetunionen bojkottade tillfället, eftersom man inte tydligt angav, att Sachalin och Kurilerna skulle tillhöra den. Ett gränsavtal mellan Japan och Ryssland är således fortfarande oupprättat.

Situationen kan bli problematisk för Ryssland

Situationen i Asien kan emellertid bli problematisk för Ryssland. Ryssland har i liten omfattning börjat återlämna områden som tillhör Kina. Orsaken är väl närmast ett behov av att stärka gemensamma intressen. Ryssland besitter fortfarande stora områden som fortfarande på 1850-talet tillhörde Kina och som det kan bli strid om. Dessutom finns i Ryssland miljontals illegala kinesiska immigranter, ett problem som fortfarande är olöst.

Ett jämviktsläge kräver måhända, att Ryssland och Japan finner en gemensam grund för ett fredsfördrag och därefter förmår skapa en motvikt mot ett snabbt växande Kina.

Rykten är inte tillförlitliga som kunskapskällor. Nytt i dessa rykten är emellertid nu det, att Japan skulle eftersträva en kompromisslösning på problemet med Kurilerna. Historiskt sett borde även Sachalin återlämnas till Japan, men något sådant har man, åtminstone inte än, fört fram. Kompromissen kunde röra en eller två öar. Till avtalet kunde fogas en kännbar finansiell insats i Rysslands olje- och gasinfrastruktur.

Karelen och Kurilerna

Frågan om Karelen och frågan om Kurilerna har gemensamma drag. Den huvudsakliga skillnaden ligger i, att Japan i senaste krig var den anfallande nationen, som i frågor om områden inte får särskilt stora sympatier. Beträffande Karelen var Sovjetunionen entydigt den anfallande staten, som stal områden av Finland. Röda armén erövrade ca 1/3 av de tvångsavträdda områdena, ca 2/3 tog Sovjetunionen i fredsavtalet. De avträdda områdena uppgår tillsammans till ca 45 000 km2.

Ett återlämnande av Kurilerna är viktig med avseende på en lösning på frågan om Karelen. Det öppnar upp låsta sinnen så att man förstår, att ett förtroende mellan länder inte kan återuppstå förrän gamla aggressioner har lösts och avtalats på ett jämlikt sätt.

ProKarelia

Topeliuksenkatu 15 A

FIN-00250 Helsinki

attn: Veikko Saksi

(Översättning Staffan Sommardahl)

htp://prokarelia.net
toimitus@prokarelia.net

Domaren vid Leningrad oblast distriktsdomstol Ljudmila (Taunontytär) Savukoski har fråntagits målet som skulle ha tagits upp 2007-10-30, och rättegången är inställd. Vicehäradshövding, advokat Kari Silvennoinen fick i dag det häpnadsväckande beskedet, att den aktuella rättegången är inställd.

http://prokarelia.net/fi/kuvat/silvennoinen_i.jpg

- Beredningen av ärendet tas om från början. En förberedande session skall enligt beslut hållas på adress Lenina 4, Viborg, onsdag 2007-10-31 kl 12.00, säger Silvennoinen. Som ny domare har tillsatts Gennadi Smirnov.

- Ett dylikt förfarande är på intet sätt förståeligt eller godtagbart enligt västerländsk rättsuppfattning. Jag är rädd för, att vi inte kommer att få ens en formellt rättvis rättegång i Ryssland.

- Jag gjorde nyss följande uttalande för den ryska och den polska televisionen (fritt översatt): “Det här ger mig en stark känsla av, att de (Moskva?) medvetet och ändamålsenligt bytte ut domaren. Den nye domaren måste ha fått klara förhållningsregler och han har för avsikt, att följa dem mycket omsorgsfullt. Jag påminner återigen om, att jag inte tror på ett positivt resultat i rätten eller i övriga officiella instanser i Ryssland.”

Advokat Silvennoinen har stämt Ryska Federationen inför Leningrads oblast distriktdomstol angående ett återlämnande av fastigheten Luostarinkatu 26 i Viborg till dess finska ägare. Ärendet togs upp i Viborg 2007-08-24 och en andra gång 2007-09-07.

Europeiska människorättsdomstolen (European Court of Human Rights) tvingade i praktiken den finske advokaten, att driva ärendet i Ryssland. Europeiska människorättsdomstolen gick över huvud taget inte med på, att undersöka de 80 besvär där man krävde, att förvaltningen av fastigheterna skulle återföras till de finska ägarna eller ägarsläkterna.

En andra upprörande omständighet är ordalydelsen i det ryskspråkiga beslut som Europeiska människorättsdomstolen avgav 2007-02-09: “att Karelens finska fastighetsägare inte har uttömt samtliga interna möjligheter beträffande rättssäkerheten.” Sökanden borde först ha gått igenom samtliga rättsliga nivåer i Ryssland.

Sedan när har Rysslands rättsliga nivåer varit Finlands interna system för rättssäkerhet? Ordalydelsen i beslutet vittnar antingen om en grundläggande okunskap om Finlands rättssystem inom Europeiska människorättsdomstolen, eller om en föreställning om, att Finlands rättssystem på något vis är underordnat Rysslands. Kanske de finska jurister som ingår i Europeiska människorättsdomstolen har låtit autonomin eller den djupa finlandiseringens tid på något sätt påverka beslutsfattandet?

Domarbytet kom inte som en fullständig överraskning för advokat Silvennoinen: Jag hade hört rykten för några dagar sedan. Jag kunde ändå inte vänta mig, att en sittande domare på detta sätt avsätts. den här rättegången verkade utåt så saklig som man kan föreställa sig. Situationen har nu förändrats, man gör sig inte bara av med en domare.

Det ser ut som om president Martti Ahtisaaris konstaterande har förverkligats: “…vem som än är Rysslands högsta makthavare i Kreml, så finns alltid som en konstant tagg i hans undermedvetna frågan om det tvångsavträdda Karelen.” Det ser ut som om denna fråga inte enbart finns i det undermedvetna, utan har fått tydliga drag av diktaturstat.

Det är inte enligt praxis, att en domare i en rättsinstans som kallar sig oavhängig byts ut mitt under förhandlingarna och att man börjar om processen från början. Förfarandet ger en synnerligen svag bild av det ryska rättsväsendets oavhängighet från de politiska beslutsfattarna.

Efter detta lär vi få invänta nästa överraskande vändning i denna, av finska fastighetsägare igångsatta rättegång.

Upplysningar:
Vicehäradshövding AA Kari Silvennoinen
0500 705 716
kari.silvennoinen@kolumbus.fi

(Översättning Staffan Sommardahl)

Europeiska människorättsdomstolen/ European Court of Human Rights/ Cour Européenne des Droits de l’Homme

2007-10-22
http://prokarelia.net/fi/index.php?x=artikkeli&article_id=1390&author=10
toimitus@prokarelia.net

Finland firar den 6. december 2007 sin självständighets 90-årsjubileum. Regeringen hade redan i början av 2006 tillsatt en särskild delegation och en kommitté att förbereda aktiviteterna under jubileumsåret. Som ordförande i delegationen fungerar nu kulturminister Stefan Wallin och kommittén leds av Harri Skog från Undervisningsministeriet.

Jubileumsårets logo är kärnfullt VI!, på finska ME! Logon har skapats av grafikern Timo Kuoppala. http://www.suomi90finland.fi/etusivu/fi.jsp

Att uppnå självständighet efter århundraden av svensk och rysk överhöghet är en underbar prestation. Självständigheten sattes under en synnerligen hård prövning under krigsåren, men avvärjningssegrarna uppnådda genom unika insatser av våra veterangenerationer garanterade en fortsättning av självständigheten. Självständigheten har inte alla gånger varit självklar därefter heller.

Ett krig lämnar alltid sina ärr. Den senaste tidens skriverier har visat, att inte ens frihetskriget 1918 har behandlats så, att känslorna i denna fråga skulle ha lugnat sig. För vissa finnar var detta ett frihetskrig, för andra ett brödrakrig, för en del ett uppror. Det finns åtminstone två betydelsefulla faktorer som bidrar till att detta ämne kommer upp just nu: under sovjet-tiden kunde man inte tala om ämnet och finnarna själva kanoniserade detta till ett förbjudet samtalsämne.

Det är därför inget under, att det förs en delvis växande diskussion om följderna av de senaste krigen som inträffade för drygt 60 år sedan. Under denna tid har man från den politiska elitens sida försökt låsa in tre problemkomplex i ett hermetiskt vacuum: den s.k. krigsansvarigheten och frågan om ett återlämnande av Karelen och övriga tvångsavträdda områden. Till krigsansvarigheten är även frågan om vapensmusslarnas skuld intimt förknippad. Som den tredje frågan, omgärdad av det största tigandet, har vi att komma överens om kostnaderna för krigen samt krigsskadestånden.

Det är motsägelsefullt, att Finland firar sin 90-åriga färd med självständighet, fortfarande som skyldig till krigen. Varför måste vi fortfarande bära denna skuld, fastän fakta är synnerligen väl kända? Varför vidmakthåller vi orubbligt ett statsfördrag som fredsöverenskommelsen i Paris, där man utifrån rättviseprinciper erkänner, att Finland var allierat med Hitlers Tyskland och ansvarig för kriget? Varför är lagen som stiftats utifrån denna överenskommelse fortfarande i kraft?

Varför uteslöt världssamfundet Sovjetunionen, om det var Finland som var skyldig till kriget? Sade inte President Tarja Halonen sanningen 2005-03-01 i Paris, då hon sade, att Finland var oskyldigt till krigen och förde ett separat krig?

För det självständiga Finland var det en gränslös skam att döma, i enlighet med sin egen lagstiftning, sina egna ledare, som hade räddat landet, till fängelsestraff i egenskap av skyldiga till kriget. Nu är det en gränslös skam för presidenten, regeringen, riksdagen och folket i det Finland som firar sin 90-åriga självständighet, att upprätthålla denna krigsansvarighet.

Gagnar ansvarigheten på något vis Finland och finnarna?

Krigsansvarigheten är Finlands interna angelägenhet. Den behöver inte förhandlas med utomstående stater. Saken har lämnats obehandlad genom att hänvisa till, att de dömda inte förlorade någonting, åtminstone inte sin heder. Finlands nuvarande politiska elit kunde pröva fängelsestraffets välsignelsebringande effekt genom att stifta en lag, som dömer dem till fängelse på grund av att de inte har upplöst denna mot grundlagen stridande ansvarighetslag och domarna.

Kanske skulle därefter det obegripliga talet, att de krigsansvariga eller deras anhöriga inte förlorade någonting, upphöra. En dylik handtvagning förpassar Pontius Pilatus (Matt. 27:24) till en oansenlig lärjunge i cynism.

Finlands självständighet är för landet dess viktigaste värde och prestation. Är vi på något vis fortfarande ett så underordnat folk, att vi på något sätt måste straffa oss själva för välståndet och framgången? Det är närmast komiskt, att jämföra nuvarande juridiska praxis med denna ansvarighet. Den åtalade kan i ljuset av ovedersägliga bevis befinnas skyldig. Trots det garanterar lagen honom en rättvis rättegång, ett bra rättegångsbiträde samt möjlighet att överklaga. Om domen innehåller ett juridiskt fel, upphävs den eventuellt.

Vad gäller krigsansvarigheten är hela lagen felaktig. Utifrån den omfattande mängd protokoll, som docent Hannu Rautkallio har samlat, är det klargjort, att krigsansvarigheten i främsta rummet var en form av maktambitioner hos justitieminister Urho Kekkonen. Han fick övervakningskommissionens Andrei Zdànovs personliga stöd, som man trodde var Kremls vilja.

Fullkomligt oberoende av vad Kreml ville för 60 år sedan, så dömdes de s.k. krigsansvariga med en av den finska riksdagen stiftad grundlagsfientlig retroaktiv lag. Dessutom utövade regeringen påtryckningar på domstolen att döma till strängare straff.

Det är president Tarja Halonens, statsminister Matti Vanhanens, hela regeringens och Finlands riksdags skyldighet, att skyndsamt ta tag i krigsansvarighetsfrågan och påbörja omedelbara åtgärder för att upphäva domarna. Finland eller dess ledare var inte skyldiga till kriget Varför skulle vi fortsätta med en osann skuld?

Det hedrar inte en rättsstat, att de oskyldiga döms strängt och de oskyldigas domar hålls giltiga och de skyldiga belönas genom att skänka dem 45000 km2 av de oskyldigas land och krigsskadestånd som uppgår till ca 60 miljarder euro. Den skyldige har inte betalat någonting för förödelsen under kriget eller för dessa gåvor.

Den s.k. krigsansvarigheten måste upplösas och Finland befrias från sin skuldbörda. Är vi vid firandet av vår självständighets 100-års jubileum fortfarande lika skyldiga som nu?

ProKarelia

Topeliusgatan 15 A

FIN-00250 HELSINKI

attn: Veikko Saksi

toimitus@prokarelia.net

(Övers. Staffan Sommardahl)

The Violent Oppression of Woman in Islam

En video producerad av David Horowitz Freedom Center som visar islamofascismens muslimska offer.

Den fantastiske tecknaren av politiska satirer Michael Ramirez i IBD Editorials.

Som Robert Spencer skriver i artikeln Islamo-Fascist Bigotry: The Persecution of Believers i FrontPageMagasine.com är det inte enbart de ‘otrogna’ utanför islam som är målet för förföljelse och terrorattacker. Jihadisterna tvekar inte att även angripa dem av sina trosfränder som de inte anser vara tillräckligt renläriga.

Som en reaktion mot den mediala bevakningen av Israel, som oftast är en parodi på hederlig journalistik såsom den definieras av branschens egna etiska riktlinjer har bloggprojektet ‘Bad news movement’ startats av Dr Manfred Gerstenfeld från Jerusalem Center for Public Affairs genom bloggen Bad News from the Netherlands.

Nummer två i detta initiativ, som jag gärna ser växa, är Bad News from Finland.

Legationsrådet Vladimir Kozin har kallats hem av det ryska utrikesministeriet som en följd av sina uttalanden för MTV3 angående ett eventuellt finskt Nato-medlemskap.
Den ryske ambassadören Alexander Rumantsev framhåller i ett pressmeddelande, att Kozin uttalat sig i egenskap av forskare och att hans åsikter varken representerar Rysslands officiella linje eller ryska ambassadens åsikt.
Samtidigt försöker såväl ryska som finska politiker att tona ner det skedda och betona, att Kozins uttalanden inte representerar Rysslands officiella linje.
Finlands utrikesminister Ilkka Kanerva säger, att det inte finns någon orsak att oroa sig över Kozins åsikter.

———

Kozins uttalanden utgjorde kanske ett klavertramp eller en missbedömning, men att ett uttalande i en utrikespolitisk fråga av den här storleksordningen av ett legationsråd vid ryska ambassaden skulle förekomma utan sanktion från det ryska utrikesministeriet förefaller uteslutet.

2007-10-17
http://prokarelia.net
toimitus@prokarelia.net

“Det skulle vara en mycket dålig nyhet och ett dåligt beslut för vårt land, Ryska Federationen, eftersom vi är omedelbara grannar”, sade legationsrådet Vladimir Kozin till MTV3 2007-07-16 angående Finlands Nato-medlemskap.

Kozin fortsätter bestämt: “Vi anser, att Finland kanske kommer att förlora en del av sin suveränitet. Ryssland kommer att förhålla sig till Finland på ett annat sätt.” Vad menar legationsrådet med förlust av Finlands suveränitet och till vem skulle Finland förlora denna? Om man i Kozins engelskspråkiga tal mellan dessa två meningar infogar ett kommatecken, skulle förlusten på något vis bero på Rysslands aktioner. Om mellan meningarna är en punkt, skulle förlusten bero på Ryssland eller något annat.

Kozin anser, att beslutet skulle vara svårt för Ryssland. Betyder detta, att man fortfarande räknar med Finland som ett land inom Rysslands intressesfär, vars självständighet och gränser för beslutsfattande sätts i Kreml? Så beslöt ju Sovjetunionen och Tyskland i den s.k. Molotov-Ribbentrop – pakten 1939, utifrån vilken man försökte dra nya gränser.

Legationsrådets tal går att tolka på många sätt, även så, att Ryssland upplever det som besvärande, att man på grund av Finlands eventuella Nato-medlemskap skulle vara tvungen, att förhålla sig till Finland på ett annat sätt än tidigare. Eftersom positiva utmaningar är i ropet för närvarande, kan man se positivt på saken, så att Ryssland därefter börjar rätta till aggressionerna under Stalin-tiden, återlämnar Karelen och övriga tvångsöverlåtna områden och kommer överens med Finland angående kostnaderna för kriget samt krigsskadestånden.

Det språk legationsrådet Kozin anväder sig av är hårda ord från en diplomat som befinner sig i landet. Budskapet får sin särskilda betoning av den omgivning där det först uttalades, nämligen vid ett seminarium på Strategiska institutionen vid Försvarshögskolan.

En faktor som ytterligare ökar textens hårdhet är den långa betänketid som Kozin behövde innan han gick med på att intervjuas av MTV3. Naturligtvis har han fått tillåtelse från Moskva för sitt framträdande och för att uttrycka sig som han gjorde. De ord han använde är därigenom inga felsägningar, utan överlagda hot.

Inom diplomatin finns snyggare sätt att uttrycka sin ståndpunkt på. Ordföranden i utrikesnämnden, Pertti Salolainen, sade till MTV3, att han inte vet, huruvida legationsrådet ville påverka den utrikespolitiska debatten och viktiga utrikespolitiska beslut i Finland. Om Salolainen verkligen inte visste svaret på dessa frågor, skulle han inneha fullkomligt fel förtroendeuppdrag.

Salolainen tydliggjorde det faktum, att Rysslands utrikespolitiska linje har hårdnat betydligt, och att denna har en reflexverkan på Finland och Finlands utrikespolitiska situation. Åtminstone får det en vanlig människa att tänka på behovet av att skydda sig på bästa möjliga sätt inför eventuella åtgärder.

Alla länder bör vid beslutsfattandet beakta grannländers känslor och tankar, men beslutsfattandet måste ske utifrån landets egna helhetsbetonade fördelar. Finland kan inte i evighet utgå från sovjettidens mantra om Rysslands legitima säkerhets- och stormaktsaspekter eller S:t Petersburgs legitima säkerhetskrav. Då Finland fattar beslut är det primära de finska säkerhetsaspekterna.

Vid en granskning bör man inte glömma de lärdomar historien gett oss, eftersom dessa verkar ha en benägenhet att upprepa sig. En väsentlig del av den ryska kulturen består av en våldets kultur, med vilken man försöker lösa problem. Hot och våld är enfaldiga metoder att lösa konflikter med.

Stalin löste i sitt hemland eventuella uppkomster av meningsskiljaktigheter genom att låta avliva 20 – 30 miljoner egna medborgare. Det finns fog för misstanken om att även dessa siffror kommer att visa sig vara alldeles för låga. Ryssland har bl.a. i Tjetjenien, Yukos och beträffande oliktänkande visat sig ha ärvt denna våldskultur.

Finland har inte hotat Ryssland, och hotar inte Ryssland i framtiden. Man behöver bara kasta en blick på världskartan för att inse det omöjliga i att det lilla Finland skulle hota det enormt stora Rysslands säkerhet.

Finland bör föra sina Nato-samtal utifrån sina egna utgångspunkter och behov. Andra länders åsikter bör man ha kunskap om och alltid bedöma deras specifika vikt. Om breda utredningar resulterar i, att ett Nato-medlemskap är ett väsentligt bättre alternativ ur ett finskt säkerhetsperspektiv än att stanna utanför och vårda en av ingen erbjuden option, har Finland anledning att gå med. På motsvarande sätt, om resultatet av grundliga utredningar är negativt för Finlands del , finns ingen orsak att bli medlem i Nato och talet om optioner kan lämnas därhän.

Man kan med fog säga, att legationsrådet Kozin har “mullrat” i seminariet och televisionen i frågan om den finska Nato-diskussionen. Vi behöver inte gå speciellt mycket tillbaka i historien, när ett likartat ryskt “muller” hade fått de finska politikerna att rätta in sig i ledet och skyndsamt betyga sin vänskap och neutralitet.

Vi lever nu i en förändrad tid, då man lyssnar till Rysslands stormakts-signaler på ett nytt sätt. Kanske börjar även finnarna att förstå Rysslands tanke och målsättning? Om man följer reaktionerna hos Europas och USA:s ledare kan man märka ett nytt förhållningssätt gentemot Ryssland. Man har insett, att ett land som 2015 avser att investera på nivån 150 miljarder dollar i sina militära styrkor, inte enbart gör det utifrån välmenande försvarsavsikter. Summan är i jämförelse med Rysslands BNP (officiellt ca 750 miljarder dollar/år) hisnande.

Man får hoppas, att det av legationsrådet Kozin förmedlade “morrandet” noteras och att samtalen fortsätter främst utifrån de finska säkerhetskravens, finansernas och den politiska framtidens synvinkel. Vi kan också förbereda oss på, att detta inte var det sista och inte heller på  den högsta politiska nivån förekommande politiska “morrandet”.

ProKarelia
Topeliuksenkatu 15 A
FIN-00250 HELSINKI

attn: Veikko Saksi

toimitus@prokarelia.net

(Översättning Staffan Sommardahl)

Originalartikel på finska.